Publiceringsdatum: 2002-12-27

Vid en konferens i Spanien för den romersk katolska kyrkan tidigare i år sa Carlos Manuel de Cespedes, Havannas kyrkoherde, att den kubanska romerska katolska kyrkans situation hade förändrats från motstånd och överlevnad till expansion och mission. Den beskrivningen är inte bara korrekt för den katolska kyrkan utan gäller också för övriga kristna samfund.Den kubanska revolutionen tog makten 1959 som en rörelse för demokrati men blev öppet marxist-leninistisk under första eller andra året och lyckades nästan utradera alla religiösa uttrycksmöjligheter. De officiella policyn var att undervisa militant ateism i skolorna och bekämpa religionsutövning, särskilt bland ungdomar.Mellan 1960 och sluten av 1980-talet anklagade det regerande kommunistpartiet kyrkan offentligt för att ha varit allierad med de rika och utsugarna mot de fattiga.
 
1961 deporterades 132 präster inklusive en biskop. Antalet präster sjönk från 800 till 200 och antalet nunnor från 2000 till 200.  Troende från alla religioner diskriminerades, särskilt i skolor, på universitet och arbetsplatser. I slutet av 1980-talet gick bara ett fåtal grånande kvinnor på gudstjänsterna. Det var bara en tidsfråga innan allt var över.Men när Berlinmuren föll tvingades regeringen att ändra sin policy. I dag är kyrkorna levande och fylls med barn. Även om situationen ännu inte kan betecknas som normal har det hänt mycket sedan föräldrar inte vågade sända sina barn till katekesundervisning. Som exempel kan nämnas att i december 2000 fick 2000 katolska barn sin första nattvard utomhus på ett stort torg i Havana.
 
Den gamla konfliktsituationen gör sig dock påmind i våra dagar. Ingen kyrka på Kuba är fri. Regeringen försöker begränsa religionsutövningen till särskilda platser och till bön. Kyrkor kan inte ha radiostationer eller tevekanaler, inte ens producera program. Den katolska kyrkan har flera tidskrifter med innehåll om demokrati och mänskliga rättigheter, men dessa får inte säljas utanför kyrkolokalerna. Alla skolor i landet är statliga. Det finns inga privata och absolut inta religiösa skolor. Dessa konfiskerades 1961. Den katolska och andra kyrkor har krävt egna skolor, men hittills utan att lyckas. Kyrkorna får inte heller följa sin kallelse att hjälpa människor i nöd, hungrande eller hemlösa.
 
Biståndsorganisationen Caritas kubanska gren har upprepade gånger försökt att dela ut gratis medicin eller inleda projekt för att reparera hus i slummen eller ge bistånd till orkanens offer, men regeringen har vägrat att tillåta detta eller har ställt orimliga villkor, som att exempelvis ta hand om pengarna själva. Det finns dock några ålderdomshem som sköts av nunnor.Kristna diskrimineras också fortsättningsvis. Viktiga jobb, bilar och utlandsresor går som regel aldrig till kristna, oavsett hur goda medborgare de än är.På det politiska planet har regimen alltid försökt att manipulera alla kyrkor att göra uttalande som är oskäligt positiva till regeringen. Den katolska kyrkan har varit både klok och skicklig i att bekämpa dessa försök. Biskopskonferensen har lyckats distansera sig från en regimvänlig politisk position. Men några katolska präster har också gjort fullständigt klart att de inte heller kan stödja några oppositionella organisationer.
 
Det är en mycket ömtålig situation. Kristi kyrka bör inte ta politisk ställning men får inte heller underlåta att uppfylla sin profetiska kallelse.En del evangeliska kyrkor har hålligt sig mycket närmare kommunistregimen, och de flesta vill inte ha något att göra med oliktänkande rörelser. Som exempel kan nämnas att Kubanska kyrkorådet, som består av protestantiska samfund, är klart regimvänligt och stöder all regeringspolitik. Organisationen kan ses som en av kommunistpartiets skapelser. En del av rådets pastorer är även representanter i nationalförsamlingen, stämpelparlamentet, alltid redo att stifta lagar för att ytterligare tvinga vårt folk till underkastelse.
 
Förtrycket, de politiska fångarna, den politiska maktens övergrepp, den absurda politiken, bristen på tillväxt, den slutna ekonomin, avsaknaden av möjligheter för kubaner fördöms sällan från predikstolarna.Men genuina kyrkor står alltid på det godas sida på sitt eget språk i sin egen tid. Kyrkan på Kuba är en minoritet, men den är inte liten längre. Den är en av grunderna i vår nation och spelar en vital och en ovärderlig roll både nu och i framtiden som innehavare av kristna värderingar, betydelsefulla traditioner, goda exempel och ärligt medborgarskap som vårt samhälle är i så stort behov av.
 
Copyright: Nya Dagen eller artikelförfattaren.